Sorterat: Sommarblogg 2009

Jag har varit ute i skärgården. Jo visst, jag och alla andra Stockholmare som åker ut dit för att “hinna ta det lugnt”. Eller som min syrra uttrycker det “relaxa i hundraåtti”. Man tar bilen ut (för det går bilfärjor till Blidö, där jag var). Och man tar bilen till affären. På så vis hinner man ta det ännu mera lugnt. En kväll skulle vi iväg på konsert. Alla hoppar in sina bilar. “Jag går” säger jag. “Men det är jättelångt! Det tar säkert en halvtimme!” får jag till
svar. “Jag går” säger jag en gång till.

Där travar jag fram med min son framför mig i en nersutten Brio Sitty (dålig vagn, rekommenderas inte). Ett litet ekipage, som ibland får styra ner i vägrenen när färjan spottat ur sig en ny last med bilar. Jag försöker hitta en mindre, lugnare väg, men de leder bara in på privata tomter. Jag kommer att tänka på en resa vi gjorde längs den nordamerikanska västkusten. Jag och min rockorkester. Vi skulle spela på Che Café i San Diego, ett alternativ musikklubb nära stranden till Stilla havet. Vi hade lastat av grejerna och kollat in spelstället. Så behövde jag något från affären. En bit bort ser jag neonskyltarna blinka till mig från ett litet köptempel. “Jag går dit” tänkte jag. Det visade sig att det inte gick. Affären låg inbäddad i motorleder.

Som fotgängare kunde jag inte ta mig dit. Nångång på 80-talet gjorde gruppen Missing Persons en låt som heter “Walking in LA”. Texten går bl a “Nobody walks in LA, only a nobody walks in LA” (finns på youtube, den är bra!). Jag tänkte på den och stirrade trött på alla motordrivna människor i Kalifornien.

Åter till Blidö. Jag går väl vidare där på ön i Stockholms norra skärgård. Kastar några blickar utåt sundet. Där vattenskotrarna leker och motorbåtarna rusar fram. Det är nog för att hinna se så mycket som möjligt av de vackra öarna. “Nobody walks on Blidö” tänkte jag. “Only a nobody walks on Blidö”. En kan undra om vi Stockholmare verkligen lämnar stan. För inte kan det väl vara så att vi släpar med oss stan till landet?

/SARA HEDBERG

Det finns en väldig dragningskraft i det förflutna, dåtida populärkultur är en plats där jag kan gå in i en fantasivärld och som får mig att skapa nya saker. Som gör att jag ibland städar i högklackat och piffiga klänningar. Jag är alltid på spaning efter en tid som flytt. När jag hittade den här videon började tänka på hur framtiden har blivit retro.

“>

För några år sedan gjorde många designers framtidsmode, trots att jag gillar det kändes det mest som en påbyggnad av 60-talets space age mode.

Hussein Chalayan och Balenciaga, Paris collection ready-to-wear 2007

Pierre Cardin Cosmocorps Collection 1967

Vad hände med ”The dresses I prefer are those I invent for a life that does not exist yet – the world of tomorrow” vilket Pierre Cardin sa.

Varför vänder vi blickarna bakåt istället för framåt? Känns framtiden så mörk att vi inte ens vill fantisera om hur världen kommer se ut? Eller vad man kommer ha på sig år 2100? Är det ända som finns nu en tung baksmälla av överkonsumering och miljöförstöring? Och hur kan vi vända detta?

En kollektiv fixering vid det förflutna har smittat av sig på kläderna. Margiela och Giles och du och jag. Det nya är det gamla, och du bär historien intill din hud.” Anja Cronberg i Litkes. Den historiska dragningskraften är såklart bra för den får oss att handla vintage. Men jag blir ändå lite sorgsam av att framtiden är blank.

När jag ska välja material till nya kollektioner ställs jag inför ett dilemma jag kan inte förmå mig att välja det ekologiska bomullstyget istället för sidentyget och jag kan inte enbart använda naturfärger. För jag vill ha precis det fallet som crepe de chin skapar, chockrosa detaljer och få fram skuggeffekter genom att spraya på färgen.

Min politiskt korreta Waldorfskole-uppväxt gör att den här kompromisslösheten får det att vrida sig i magen och ger mig dåligt samvete. Men samtidigt bär det skulden till att jag älskar plastiga kawaii-prylar från japan, smink och svart. Allt som var förbjudet har skapat begär.

Däremot ser jag hållbar utveckling som en utmaning. Det är viktigt att det forskas fram teknologi som gör att även fina färger är miljövänliga. Och det vore bra om kläder producerades i Micro finance communities.

Biker och Rappare, 2009, foto Tilde Berggren.

När användningsområdet för plagg ändras skapas något nytt och vintage blir inte längre nostalgi. Kolla bara på hur de här killarna bär upp pjäxor, magtröja, fuskpälsbolero och de fluffiga rosa vantarna!

Här är dock något rätt nytt i mode sammanhang: Anne Marie Curtis, Fashion director i senaste ELLE UK: “What trend will you pick up from New York for next season?
“Wearing last season´s clothes but new-season style! Anything that´s too box fresh is looking very wrong right now.”

Jag vill ha mer än tanken att jag ska leva så mycket som möjligt nu, för jag vet inget om vad som kommer. Ge mig postfuture utan referenser.

/TOVE BERGGREN

Ungdom – detta outgrundliga, uttjatade och odefinierbara ord. En ung dom? Vad är man dömd till? Att vara ett offer för sin låga ålder och brist på livserfarenhet, bildning, arbete, bostad, pengar och förnuft? Står ungdom endast för en grupp människor med liknande ålder eller är det ett förhållningssätt, en mentalitet? Wikipedia ger inte mer klarhet i frågan med denna smått intetsägande definition:

”Ungdom, ofta förknippat med tonåring, är den period då man fortfarande är ung, men inte längre barn (förutom inom juridik om man fortfarande är under den myndighetsålder som är satt i den stat man bor). Ibland räknas människor i åldern 13-25 som ungdomar”.

De kallar oss ungdomar

Åldern 13-25 är ett redan ganska generöst tilltaget åldersspann, som dessutom växer med tiden. Barn blir ungdomar allt tidigare och vuxna allt senare i livet. Jag har jobbat med ungdomar sedan jag var 21 år, betyder det att jag då tillhörde samma kategori som jag var anställd att arbeta med?

För att vi ska förstå och kunna sätta ord på verkligheten behövs indelningar och konstruktioner, det är jag med på. ”Ungdom” är ett konstruerat begrepp. Hur många av ungdomars egenskaper som är biologiskt betingade och hur många som är konstruerade vore för övrigt intressant att forska kring.

Inte sällan slänger sig folk med begreppet ungdomar som att de vore ett väsen med typiska egenskaper. Jag tycker det är intressant att politiker, marknadsförare, journalister ja till och med kollegor ibland kan tro sig veta vad dessa ”ungdomar” förstår, tycker, efterfrågar etc. Som att ungdomar – alltså alla människor (i Stockholm, Sverige eller hela världen?!) som är i åldern 13–25 år– är en homogen grupp som tycker, tänker och uppfattar världen på samma sätt!

Till och med om man avgränsade åldersspannet till låt säga, 13-15 rör det sig (i Sverige) om 328 269 personer. Visst måste man få generalisera, men den som helt godtyckligt raljerar över ”vad ungdomar gillar” i min närhet riskerar tyvärr att få mitt maginnehåll över sig. Jag är så urbota trött på allt tyckande och vetabästande om denna ”grupp” med totalt oliktänkande, modebloggande, fantasyläsande, sportande, poesiskrivande individer med olika klassbakgrund, etnicitet, subkulturella influenser, med åldern som enda gemensamma nämnare. Och knappt det, 13-25 år vad säger det? En fotbollsintresserad trettonåring kan säkert ha mer gemensamt med en fotbollsintresserad 75-åring än med en 14-årig anarkist som spelar i punkband.

Dessutom, om begreppet ”ungdomar” så krasst kan reduceras till en siffra, en ålder, varför finns då ungdomspolitik, ungdomsminister, ungdomsstyrelsen etc, borde det då inte även finnas en medelåldersminister eller pensionärsstyrelse?

Nej ungdomsbegreppet är mer mångtydigt än så och åldersfixering eller ej så tycker jag (tyvärr Wikipedia!) inte att åldersdefinitionen håller.

Ungdomsbegreppets paradox

”Ungdomlig” är ett vanligt förekommande adjektiv, ofta använt i positiv bemärkelse. ”Ungdomlig 93-åring söker kvinna i sina bästa år. I vår förening försöker vi ha en ungdomlig inställning..” etc. Tala om ungdomen och de flesta får en nostalgisk glimt i ögonvrån och i litteraturen och i låttexter är ungdomen ofta symbolik för någonting vackert, förgängligt och åtråvärt.

Men öppnar man en vanlig dagstidning försvinner genast detta rosa skimmer och spalterna kantas av ord som ungdomsvåld, ungdomsarbetslöshet och ungdomsproblem. ”Ungdomsproblem”, som att ungdomar (återigen som homogen grupp) skapar problem. Problem för vem? De vuxna? Varför då inte istället kalla det för vad det är; ”vuxenproblem”.

Dags för ett nytt ord, eller flera, eller inget?

Om vi nu ska, vilket vi ju ibland måste, dela upp mänskligheten i kategorier kan man väl åtminstone göra det efter faktorer som säger lite mer? Som klass, genus, kulturellt eller ekonomiskt kapital, intressen, musiksmak, pick one! Och måste du till varje pris säga ungdom så ska du i alla fall kunna förklara vad du menar med detta ord, då har jag lite litteratur att tipsa om (lite Ziehe och Bourdieu krävs nog allt för en rättvis helhetsbild).

När jag satt på ett möte tillsammans med ett gäng tjejer och killar som ska ingå i ett demokratiprojekt jag är involverad i, utbrister plötsligt en av tjejerna orden som satte huvudet på spiken i detta resonemang. Vi pratade om att skapa grupper av ungdomar som vi ska bygga upp detta projekt med och hon invände mot ordet ungdomsgrupper.

– Det låter som att vi pratar om ett gäng offer, mindre smarta eller typ förståndshandikappade, när vi säger ”ungdomar”.

Vi bestämde att från och med nu komma på ett annat ord som mer förklarar vad dessa människor ska göra i gruppen, mer än att vara i en viss ålder.

I en annan förening som jobbar mycket med referensgrupper har man valt att kalla medlemmarna för ”experterna” istället för ungdomar, för det beskriver bättre vad de är.

I ett annat mycket spännande och inspirerande kulturprojekt jag kommit i kontakt med vill man inte ens rikta sig till en viss ålder. För åldern är inte det som binder samman människor, eller behöver inte vara. Det finns så mycket mer, konst, dans, musik, sport, spel etc. som lockar människor i alla åldrar. Och möten över generationsgränser skapar en spännande dynamik och ökad förståelse för olikheter (och likheter!).

Så vad blir det nya? Ett nytt ord eller flera som beskriver människor i åldern 13 – 25? Eller kanske en skrotning av ”13 – 25 årsindelningen”? Nyamko Sabuni blir arbetslös - nej men hon kanske tvingas formulera sitt uppdrag mer specifikt. Jag vet inte om det är det bästa, men då tvingas man i alla fall specificera sig när man generaliserar.

Vad säger du? Förslag och åsikter tas tacksamt emot!

/ANNIKA LINDBERG

Herregud, Michael Jackson, världens kändaste Alien har dött!
Det var min väns första respons på 2009 års mest celebra dödsfall, Billy Powell ( Lynyrd Skynyrds flygkraschöverlevande keybordist) får ursäkta , världens vitaste svarta sångare, underhållare, Alien, är den som hittills domderat löpsedlarna 2009.

”Norske Omer, 26, Jacksons son, Hemligt kärleksbarn”
”Jacksons näsa försvunnen”
”Michael ska inte begravas med onda personer”
”Michael Jackson kom aldrig hit och hälsade på”
”Jacksons näsa ett svart håll”

Den ena löpsedeln konstigare än den andra, mycket har handlat om den berömda näsan i alla fall.
Själv tycker jag nog att ”Michael Jackson kom aldrig hit och hälsade på” är den konstigaste. Tänk om dörrklockan ringde, man tassar omkring lite undrande om det är den arga grannen som brukar kolla om man har lyckats låna hennes tvätttid, kanske tvlicens-gubben som har pejlat in ens bostad, scoutkårens hembakade kakförsäljning, vem vet, det vanligaste är ju att dåliga nyheter kommer oanmälda så man kanske tar lite extra tid på sig att öppna dörren, när man till sist tar mod till sig så möts man av Bubbles och Michael (för er som inte vet så hade Michael en apa som kompis som hette Bubbles), känns inte riktigt som att det var någonting som jag ens övervägt att det skulle vara möjligt.
Det normala är kanske att man inte hittar Michael Jackson utanför sin dörr men jag kanske umgås med fel människor.

Själv har jag inte så mycket relation till Michael Jackson. Han har mest bara funnits där, typ som Madonna eller Kalle Anka på julafton, som någon slags konstant i livet.

Starkast av mina Michael-minnen kommer jag ihåg bilden från en Pepsi-reklam,
Michael står på något hustak, mitt i natten, inte helt olikt skylinen i någon Batman-serietidning, några skyskrapor sticker upp i bakgrunden, medans några moln döljer fullmånen.
Michael är upplyst underifrån med någon spotlight, ståendes i sin klassiska tå steps-pose ena handen på hattbrättet med hatten lätt tippad över ansiktet den andra vilar lätt mot höften i en liten båge ut från midjan, bakre benet har linjal-posen för att stödja upp balansen medans det främre benet fjäderlätt vilar på den böjda tåspetsen, allt detta iklädd en vit skjorta, vit hatt med svart brätte, den halvkortklippta lockiga frisyren skymtar under brättet, svarta smala cigarettbyxor med vita streck längs benen, och vita TUBSOCKOR! (jag kan minnas fel men jag är ganska säker) Sist ett par svart glänsande finskor, och som avslutning längst bak i bilden mot en av skyskraporna en skitstor lysande neonskylt som säger Pepsi.
Vart jag såg bilden vet jag inte men den finns kvar i minnet i alla fall.

Nån gång i samma veva kommer mitt andra minne av Michael,
“Dangerous”-skivan.
Inte här heller handlar det om musiken utan om omslaget, jag vet inte riktigt hur men på något sätt hade jag eller min syster fått skivan i antingen julklapp eller nåt liknande. Inte på cd utan på kassett, (inte så ovanligt för i tiden,numera kommer endast nyproducerad noise på kassett,,,,,)

I alla fall omslaget.
Michaels skitstora ögon i mitten inramade i någon sorts burlesque guldmask inte helt olik en bling bling-variant på “Fantomen på operan”, komplett med lite påfågelsfjädrar, längst upp mellan ögonen ett litet guldinrammat porträtt på Bubbles, under det vänstra Michael-ögat en hund klädd i sammetsröd cape med en kungakrona i guld (allt var typ i guld som jag kommer ihåg det) hållandes en spira medans den satt på någon form av tron, på den högra sidan ett liknade upplägg fast med en gås (också i kungakläder), sen fanns det hur mycket mer som helst att titta på men det är dom detaljerna som sticker ut mest.
Lite senare när jag fick se den riktiga skivan slog det mig att allt såg helt skevt och fel ut, när jag sen rottade fram kassetten visade det sig att på omslaget så hade dom helt enkelt dragit upp bilden på höjden bara för att den skulle passa formatet, så Michael ögon är väldigt uppspärade, hunden helt avlång i ansiktet för att inte tala om gåsen! Bubbles ser ut som att man lagt honom i sträckbänken, kanske var det dessa felproportioner som fick omslagsbilden att fastna i mitt huvud. Kommer i alla fall ihåg att jag tyckte omslaget så väldigt kusligt ut, som någon guldskimrande ingång till ett spökhus man aldrig kom ut ifrån.

Mitt tredje och sista Michael minne är inte lika gammalt ,det var en två, tre år sedan som jag läste en artikel om att Michael låg i hårdträning i ett NASA program för att till sin comeback kunna göra sin Moonwalk på månen!
Helt sjukt, men sant (ryktet i alla fall), han var alltså och övade på sin moonwalk i någon tryck kammare i Texas någonstans.

Samma natt som jag hade läst det där, drömde jag om Michael ,han hade lyckats med sin comeback! Nya skivan var släppt, storartade recensioner hade kommit, konserterna var slutsålda (inte helt olikt verkligheten innan han dog faktiskt) och som krona på verket var han på månen för att göra sin moonwalk.
Efter några stapplande steg ner ifrån raketens stege landar Michael på månen mellan två kratrar, han tar några stapplande steg över månen och kameran zoomar in på den i guldrymddräkt som Michael så klart har fixat.
I en piruett liknande rörelse vänder han sig om mot kameran medans stjärnorna glimrar i bakgrunden, allt är dödstyst, Michael knyter nävarna håller huvudet lätt nerböjt och långsamt lyfter han huvudet samtidigt som blicken stirrar in i kameran (själklart var allt filmat i direktsändning till hela jorden).

Kameran zommar in på Michaels ansikte samtidigt som han öppnar munnen och säger i sin mikrofon ”BYE BYE CRUEL WORLD” och medans sista stavelsen tonar ut börjar han vinka med högra armen samtidigt som han moonwalkar sig rakt ut i evigheten bland stärnorna, tills han inte syns längre.
Sen vaknar jag.
Inte ett helt dåligt slut om du frågar mig, kanske mer passande för Michael än att dö av en överdos dåligt knark och tvingas lämna efter sig löpsedlar i stil med ”Michaels näsa ett svart hål” + en hel del pedofilrykten blandat med skvaller av högsta klass. Om Michael hade gjort som i min dröm hade Expressen kanske haft löp i stil med ”Michael en evig stärna på himlen” eller något, vad vet jag,,,,,

En sak som är säker är att han i alla fall hade dött med stil.
Så till sist:

Michael, hej då.

/RAGNAR PERSSON

Hej HEJ

När jag gick i 8:an sa en lärare till mig på ett kvartsamtal att jag var ett litterärt geni.

Det e sant!!

Fan, ingen tror mig…

Han hette Martin och var en klart favoriserande och hjulbent lärare som jag givetvis tyckte om eftersom han pratade så gott om mig.

Men litterärt geni?! På våra lektioner så brukade vi ställa upp på led och battla i synonymer… mer djupgående svenska hade vi inte på högstadiet…

Men jag trodde honom förvånansvärt länge, typ fram tills att jag skulle skriva mitt första blogginlägg… dvs, det här inlägget…

Kallas det ens för blogginlägg…

För ungefär två år sedan googlade jag mitt namn och hittade en blogg av en helt främmande man som hade dedikerat ett inlägg till mig!

Wow… till mig.. Erik Linghede.. coolt, eller?

Jag hade en kompis som jobbade på TV4 vid den här tiden, och jag och några andra kompisar som troligtvis hade för mycket fritid blev stammisar som publik på olika TV-produktioner.

På bloggen stod det:

”Dansaren Erik Linghede… man skulle lika gärna kunna ha skyltdockor i publiken”
VA!! Hahahaha….

Han hade länkat till en TV4Live-sändning eller vad det heter… Där jag hade svarat på en publikfråga om jag trodde att människan påverkade växthuseffekten eller inte.

På en hyfsat, enligt min mening, ledande och svår-att-utveckla-fråga svarade jag nånting i stil med: ”Ja.”

Med en brådskande ilska skrev mannen ihop cirka 3000 ord om hur i helvete dom kunde upplåta bästa sändningstid till idioter som mig!!

hahahaha…

Det är typ den enda bloggen jag läst… och sen nån av dom där Schyman-Schulman- snubbarna som skriver sånna där irriterade deppiga inlägg i City eller Metro…

Dom har jag också läst, fast det kanske inte är blogg? Blogg är bara på nätet?

Ska jag också såga nån, eller nått…??

Vara arg, smart, lustig, självinsiktsfull, pubertal, vuxen, fördomsfri och fördomsfull på samma gång?

Det är ju jättesvårt…

Men det är klart jag kan vara det, jag är ju ett litterärt geni!!

ämne… ämne..

Jag klättrade upp på Kilimanjaro för två veckor sedan…

Det kan jag ju vara irriterad över, det var ju skitjobbigt!

Hur högt som helst, ingen luft som är värd att andas, kostar skitmycket, finns dessutom ingen snö kvar på toppen som på alla vykort!
<-Arg, check!
Jag tror att det kan vara den där växthuseffekten igen…
<-smart?, eh… check!

Neh jag vågar inte yttra mig om det.. nån kanske gör en blogg om min blogg!!
Hur i helvete kan LAVALAND upplåta så många rader åt en sån idiot!!
Hahahaha…
<-lustig, check!

Men det är ju det som är det fina med bloggar antar jag… Eftersom jag tror på att alla människor har nånting betydelsefullt och intressant att dela med sig av så är ju bloggen ett riktigt fint verktyg till att få utrycka sig!
<-Fördomsfri och vuxen, check!

Nu börjar det kännas lite som att bara jag tycker det jag skriver är roligt, typ som ett utdraget skämt med människor som man inte känner tillräckligt bra för att dom ska säga ”Pappa humor” eller ”Booooring” eller ”Nu försöker du vara rolig Erik”
<-självinsikt, check!

OK… Killimanjaro kanske var helt okey i efterhand…
En sån där grej som maratonfolk gillar…
Man härdar genom helvetet och så är det skönt när det är gjort!

Om man härdar sig igenom helvetet är inte allting skönt då??
Att hoppa in i en bajstunna är ju asäckligt så det är ju klart man mår bra som fan när/om man får duscha efteråt?
<-Pubertal, check!

Fast ioförsig så är man kanske inte stolt efter att man hoppat i en bajstunna?

Efter Killimanjaro var man ju ändå stolt…

Vänta jag har det!

Att bestiga Kilimanjaro är som att komma ut som öppet homosexuell i ett P15 hockeylag från Växjö!
<- Fördomsfull?

Nu ska jag fira Pride!

/Hej

P.S.

Det här var varför jag började dansa robotdans…
http://www.youtube.com/watch?v=7UGM-aBohcM

Och efter lite inspiration av detta och Oprah Winfrey så ser det ut såhär! http://www.facebook.com/v/133871402106

/ERIK LINGHEDE

– Var kommer du ifrån då?

Jag vrider mig, skrattar småcharmigt och försöker snabbt bestämma mig för en version. Antingen säger jag som det är. Eller så tar jag fram det där tricket som min professor föreslog:

– Kan du inte bara hitta på en mening?

Jag kan ju alltid försöka, och säger någonting i stil med att jag kommer från Sverige.

På papper… Resten av kvällen blir gärna fyra nyanser av 20 frågor.

Det finns en Wikipediasida jag besöker med jämna mellanrum. Den förklarar begreppet Third Culture Kids, förkortat till TCKs eller 3CKs. Vi är personer som föds i ett land, flyttar till ett annat och hittar ett hem någonstans däremellan, i ännu en kultur som vi skapar själva.

Här finns utrymme för en massa dekonstruktion, som jag har blivit väl medveten om tack vare min(a) utbildning(ar) – det är också ett TCK-drag att plugga mycket och aldrig riktigt bli klar – och ett liv där fem länder och över 20 lägenheter har känts och till viss mån fortfarande känns som hemma. TCK är också en privilegierad form av migration. Termen beskriver personer som har flyttat till och inte ifrån ett hem, oftast genom en förälders (oftast pappas) jobb inom ett företag, diplomati eller liknande.

Jag har ännu inte kommit på någon mening.

En kompis – baskisk fransyska som bor i New York och som en kort tid var gift med en man från Senegal – sa att mitt enda hem någonsin skulle bli min själ och att det är bäst att bygga upp ett tempel inombords. Det ligger något i det.

Vi trivs bäst bland lika snurriga själar – andra TCKs – och upplever den värsta kulturkrocken när vi flyttar ”hem” igen. Vi hoppar mellan språk och gifter oss tydligen sent, men skiljer oss sällan. Vi tror oss kunna komma överens med vemsomhelst.

Jag har hittat känslan av ett hem, eller kanske än mer av att höra hemma, i möten med människor. Nyligen slogs jag av känslan när jag träffade en medarbetare till Maldivernas president Mohamed Nasheed, som fick årets Anna Lindh-pris, som organisationen jag jobbar för ger ut varje år (Anna Lindhs Minnesfond, med kontor på Lava). Han stod i trädgården framför slottet under en mottagning hos kungen med tårar i ögonvrån, tagen över att gå från att vara rebell till att tas emot av kungligheter. Gången innan var det en själsfrände från Libanon, uppväxt i Ghana, som har pluggat i Japan och jobbar i Kuwait.

Men just nu, just idag, är mitt hem en balkong. Där har jag vågat så frön. Där växer en Blomma för dagen, som påminner mig om min barndomsvän Filip. Och snart slår svarta tobaksblommor ut, en variant av de blommor som mormor planterade i Leksand, där jag firade somrar med mina kusiner när vi var små. Timjan och salvia doftar Barcelona, där jag blev tonåring. Och där tänder jag en lykta som jag köpte i Kairo med min libanesiska vän. Jag vattnar blommorna med en grön plastelefant som en kompis gav mig innan hon flyttade, än en gång, till USA. Min syster i Japan har skickat en japansk amulett som ska upp på balkongräcket.

Jag har liknande hörn på flera ställen i min lägenhet. Typ bitar av gatustenar från Barcelona, Stockholm, Prag, och en liten sten från Fårö i fönstret. Jag kanske slänger dem vid nästa flytt. En kompis som var på besök fingrade på lappar och vykort som sitter lite varstans och sa:

– Det här är ett hem med många historier.

Some adult TCKs come to terms with issues such as culture shock and a sense of not belonging while others struggle with these for their entire lives.

/ CHARLOTTA ÅSELL

http://en.wikipedia.org/wiki/Third_Culture_Kids#Characteristics (om amerikanska TCKs)

Pulsen ökar, torr i munnen och svetten bryter ut under armarna, ett tryck över bröstet gör att det är svårt att andas. Kanske är det här, kanske är det nu.
Jag går sakta in och försöker ta in allt utan att väcka uppmärksamhet, sveper med blicken och försöker avgöra var jag ska börja.
Det gäller att även att ta in om det finns några hot, proffs eller amatörer, jag ser dem direkt. Tjejer som ser ut som jag och så gubbar som rör sig fort och målmedvetet.
Finns de i lokalen måste du pejla vilket område de tänker ta först och antingen ta det före dem eller välja något annat.

Jag har gjort mitt val och närmar mig med vidgade näsborrar, det kan finnas här, gömt långt ner, lång bak, den saknade biten i samlingen eller rentav början till en ny.

Så är det, jag är en notorisk samlare och vi är ett eget släkte, ett maniskt drag och som en drog, vad vi samlar skiftar hela tiden, men är du en samlare är du det förmodligen hela livet, även om du inte vill erkänna det. Vad jag börjar samla på vet jag ofta inte själv, det är liksom samlingarna som kommer till mig.
Märkte för ett tag sen att kaniner har tagit sig in överallt, porslinskaniner, tygkaniner, tyg med kaniner, tavlor med kaniner, leksakskaniner, böcker med kaniner, och korsstygnstavla med kanin. Då inser man att nu är det nog en ny samling på gång.

Det började med kapsyler, godispapper, brevpapper, bokmärken, frimärken, och sådana där konstiga servetter som farmor hade, som inte går att torka sig på, men som har sjukt fina mönster. (Obekräftade rykten säger att jag även i tidig ålder samlade på tuggummin, tuggade, som jag hittade ute…)

Passionen, jakten, sporten, kicken. Det är ett billigt och ekologiskt nöje, jag har åtminstone de argumenten när jag motiverar för mig själv varför just den här kaninen i gummi från obestämt årtionde ska flytta hem till mig. Verklighetsflykt? Helt klart, passionerat går jag in för något helt trivialt en stund.

För den kreative så är inspirationen outtömlig, för att inte tala om hur fascinerande det är att hitta det som andra gjort.
Tänk vilken historia det finns i alla dessa saker, någon har virkat och stickat, någon har vårdat den där koppen som nu får ett nytt sammanhang, ett nytt liv, jag gillar det. Någon har på allvar tänkt ut och tyckt att det var dags att lägga lite tid på att göra en tavla i stora korsstygn med en kanin på, och det är jag glad för.
Att göra nytt av det använda. Ge det använda nytt sammanhang.

Så står jag där framför hyllan med prydnadsföremål och porslin, och där, där står en liten porslinsfigur, är det två barn, eller kaniner? Barn utklädda till kaniner..
Priset, det är som rysk roulett, när du vänder på kaninbarnen kan det stå 5 kr eller 500 kr, du kan aldrig veta. Men denna gång 10 kr, som hittat! Sjukt nöjd!

Just nu samlar och letar jag efter: Gamla mönsterböcker, tyg och barnkläder från 60- och 70-talet, turkost porslin, kaniner, fina burkar, små börsar, små fina saker, böcker mm.
Hyfsat avslutade samlingar är zebror, snöskak och tigrar.

Jag har hört att en samling ofta dör runt 250-300, det är som någon slags magisk gräns där. Då rensar jag och skänker bort delar av samlingen till kompisar eller tillbaka till loppis:
Men i dag gäller kaninjakt!

Loppislänkar och andra bra fyndställen: www.loppmarknader.se , www.svenskaloppisar.se, www.tradera.se , www.ebay.com

Min bästa hemsida för pysselfreaks är www.etsy.com så fina saker! Och prova att söka på färg (turkos) eller bird…

/SUSANNA GUSTAVSSON

Från Marika Mobil 07.03

Hej! Allt bra? Va gör du?
Sover som vanliga vettiga människor gissningsvis. Själv är jag på väg försenad till jobbet. Blä, har ingen lust. Försöker hitta en strategi för att det ska kännas bättre.

Kämpar och ändå bli det fel. Jag ljög. Jag vill bli räddad. Jag vill att nån lever åt mig. Nejnejnej! Nu ljög jag igen. Jag skulle ju köpa den där lilla stugan på landet och leva som hippie hur konstigt du än tycker det verkar. Odla, resa. Självförsörjande är så 2009. Om jag orkar det. Kanske lättare med kulturvetarlinjen och utekvällar. 20-årskris är visst det hetaste. Måste ju öva sig till 30-årskrisen och parmiddagarna (hetero naturligtvis). Fast jobb (om du får nåt) och trygghet. Varför inte? Ibland känns det bättre att göra så. Vilken dålig människa jag är. Jag är inte ens unik med det här. Svenssonlivet har sin charm, det har det faktiskt. Jag skulle kunna mysa ner mig i kulturmedelklassen.

Hur det är med mig? Få se. ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” heter en bok som jag inte läst. Titeln är klockren. Så sann. Alla tycks kämpa. Ändå kan jag bittert tänka att folk uppfinner problem för att ha nåt att göra. Köper inte bara en ny mobil och ny dator för att passa in utan för att sysselsätta sig. De går sönder mer än lovligt ofta och tar tid och energi att laga. Köper du en sak behövs tusen till den och du övertygas lätt att du behöver dem alla.

Kreativitet och medmänsklighet kräver energi, men det kan störas av materia, droger, dåliga relationer, missköt självkänsla… Varför utsätter du dig för det? Varför gör jag det? Så många ger sig in i dåliga relationer, romantiska eller vänskapliga. Hellre än att vara ensamma, för det är ju mycket skamligt. Fler unga mår psykiskt dåligt och såhär tänker jag: Man kan aldrig ta ansvar för någon annan. Låter kallt men om alla först och främst räddade sig själva skulle fler sedan orka bry sig om andra. Man kan stötta, finnas där. Men att rädda nån med hull och hår utan att dra ner sig själv? Inte om du själv har problem åtminstone.

Imorgon är det exakt ett halvår sedan jag drack alkohol senast och jag trivs med det. Ibland vill jag bara kasta ut varenda förbannade jävla pryl. Allt vad du vill är tillgängligt, alla är tillgängliga. Vi kan inte längre sukta efter det där lördagsgodiset för det finns 24/7.

Samtidigt som jag vill bli räddad vill jag rädda hela världen. Just lärt mig älska utan hopp men Valerie Solanas skjuter skarpt. Stark. Det svajar. Deprimerad men hoppfull. Det är kontrasterna som skapar livet…

Men ursäkta min markanta egoism vännen!
Hur e allt me dig? (Och snälla svara bara bra för jag orkar inte med nån annans problem just nu, jag frågar bara för att alla gör så.)
Ses vi ikväll? Partypepp!?
Puss <3

/MARIKA NICKLASSON är tidigare skribent på Lavaland som finner det märkligt att folk förkortar de kortaste orden i texter. Idag är hon 20-årskrisande fullvärdig medlem av La Secte Littéraire, (den Litterära Sekten).

I arbetslöshetens hårda verklighet har jag insett att djungelns lag råder. Rädda sig den som kan, ensam är stark, håll dina vänner nära men dina fiender närmare. Så denna sommar har jag utmanat alla Stockholms arbetsgivare genom att skapa mitt eget jobb.

Lönen är ungefär lika dålig som på ett genomsnittligt sommarjobb (dock inget OB-tillägg), arbetstiderna något bättre (jag kör flextid), gratis kaffe (ibland även luncher) och spännande kunder. Jag säljer grejer på Tradera.

Det kan låta som ett sunkigt desperat försök att kamma ihop stålar till öl och cigg, men faktum är att det kräver en jävla massa koncentration och ordning. Inga påhittade annonser, inget överpris, ingen vinst på frakten. Det är faktiskt svårt att lura äldre damer med bristande Internetkunskaper på pengar.

För det är mest äldre damer som jag gör affärer med. Marknaden för linnekreationer i storlek XL är mycket god på Internet. Och nu kanske ni undrar hur det kommer sig att jag fullkomligt vadar fram i artistiska dräkter av lilafärgat linne, jo eftersom det inte är mina saker jag säljer (det är detta som är så jävla smart). Jag säljer min farmors kläder som hon inte längre anser sig ha plats för. Och det är inte lite kläder heller, när jag blickar ut över mina annonser på tradera ser jag början på ett mindre kungadöme.

Jag startade som en nybörjare, ovetandes om hierarkierna, koderna och grupperingarna som råder på tradera. Men nu har jag lärt mig spelet och snart kommer jag bli en av de största inom mitt område (damkläder strl 46-52). Det finns de som använder himmelsblå Comic Sans MS för att beskriva sina plagg, vissa som särskriver lika hemskt som Mordors mörkaste nätter, andra som anser att ”sexy” och ”kinky” är säljande ord och det finns till och med de som inte sätter mellanslag efter punkt och komma. Jag däremot skriver endast i svart Times New Roman, ordförrådet är lika sofistikerat som Horace Engdahls efter en flaska rödvin och bilderna på plaggen skulle få Jens Assur att skämmas.

I mitt lilla kungadöme härskar jag, ett WoW för köp- och säljarglada svenskar som hellre spenderar en solig julidag framför den senaste auktionen än ute i gröngräset. Jag har kommit att älska mitt kungadöme. Mina köpare är mina käraste invånare, jag ger dem vad de vill ha, men självklart mot en smärre betalning. Jag är staten och snart även kapitalet.

Världen på tradera är intressant. Det är ett Community lika viktigt för damer över 50 som playahead är för tjejer under 18. Det finns språk och koder. Inte sällan dyker det upp nästan oförskämt många plustecken i annonser och utvärderingar (”Ny alltså TOPPSKICK!+++++++++++++++++++++++++++++++++++ Enkel & snygg Design!”) och mailkontakten med eventuella köpare innehåller ofta härligt småprat och vänliga kommentarer. Snart får facebook backa och lämna plats för tradera, här behövs inga status-uppdates, ingen stress över att attenda, inga facerapes. Här krävs bara Comic Sans och glada utrop för att göra succé.

Det är min sommar. Sommaren på tradera.

/AMALIA ENGSTRÖM

Efter en timmes skriv och sudd inser jag att jag inte har ordets gåva. Eller om jag ska vara ärlig så har jag helt enkelt inte alla får i hagen. Jag kom fram till att jag inte kan lämna avtryck på bättre sätt än att faktiskt visa en bild tagen ur min hjärna.

/FANNY VALENTIN

Du har sommarlov eller semester. Eller är du kvar på kontoret? Hela vintern har böckerna samlats på hög. I sommar, då ska det bli av. Då kommer du att hinna läsa alla de där deckarna, romanerna och biografierna. De man snackar om. De alla redan har läst. De du skulle ha läst för flera år sedan. Känner du stressen? Gör inte det! Sommarböcker är som sommarkatter, underbart fina i juni-juli-augusti, men inte lika intressanta i september. Läs något av mina boktips istället; tre riktigt heta och somriga läsupplevelser som stannar längre än solbrännan.

Klanerna i Palos Verdes / Joy Nicholson
Briljant om ångesten i kring en familjs i sönderfall i Kalifornien och om flykt i form av vågsurfning. Det är varmt, hemskt och stillsamt dramatiskt. Och det kommer att blir än varmare, än hemskare på vägen mot det oundvikliga slutet.

Bonjour Tristesse / Françoise Sagan
Smält bort mentalt och moraliskt på den franska rivieran tillsammans med flickan som känner sig avkapad från samhället, familjen, ja, själva livet. Existentialism möter chick-lit kring sval havsbris och dyra drinkar.

Illusionisten / John Fowles
Nicholas Urfe reser från ett kvalmigt London till en svalkande och mystisk grekisk ö. Där är ingenting vad det verkar vara och när han blir bjuden på middag av den gamle mannen i det igenbommade sommarhuset börjar ett magiskt men farligt skådespel att spelas upp.

/ ANNA WINBERG – bloggar vanligtvis för bokförlaget Natur & Kultur på www.ilovepocket.blogspot.com. Det handlar om bokomslagsdesign, pocketböcker och svensk och utländsk bokbransch.

Jag svettas. Varför tackade jag ja till att sommarblogga på Lavaland?! Jo, jag vet varför. Jag har ju mycket att säga. Jag pratar mycket och tycker mycket. Även jag borde göra min röst hörd på internätet. Jag är chef för Lava och på Lava är det vardagsmat med facebook, Lavaland, bloggar, twitter och allt det där. Klart att även jag kan blogga. Tänkte jag.

Och först visste jag precis vad jag skulle skriva om. Sen fick jag en ny idé, den var också toppen. Sen kom jag att tänka på att det är rätt viktigt att det blir bra det jag skriver, för vem vet hur många som får upp texten när dom googlar på mig! Hjälp. Sen tänkte jag: äsch, jag börjar bara skriva, det löser sig. Men det gjorde det inte…

Och nu sitter jag här och inser att jag inte är någon bloggare. Det känns inte naturligt helt enkelt. Jag brukar inte ju ens skriva i statusraden på facebook. Jag är ju faktiskt blyg! För att skriva bra bloggar ska man väl vara personlig, öppna upp, bjussa på sig själv och lägga ut bilder och så, eller?

Jag är van att skriva rapporter, dagordningar, ansökningar, att-göra-listor och sånt. Give me a break!

Kan jag inte bara rakt upp och ner skriva upp några saker som är viktiga? Som t ex:

Att komma ihåg att dagens unga är dom som ska vilja, våga och orka ta hand om samhället efter oss äldre.

Att detta kräver att dom får pröva och stöta och blöta sina kreativa tankar och idéer i professionella sammanhang.

Att därför låta unga människor få större del av demokratin och välfärden genom att upplåta institutionernas resurser och arenor till vad dom har att säga.

Att detta förutsätter att vi makthavare inom kultursektorn vågar backa och låter unga människor på allvar bli delaktiga i vad vi fyller verksamheterna med. Annars kanske dom lägger ner våra teatrar, museer och kulturhus sen, när dom bestämmer om pengarna. (spännande tanke i och för sig)

Att inse att den slentrianmässiga generaliseringen i begrepp som ”ungdomarna” och ”ungdomskulturen” är rent exkluderande och motverkar både demokrati och mångfald.

Att Lava finns.

Att vi som jobbar där bemöter alla som kommer till Lava på ett individuellt plan.

Att vi lyssnar och pratar med dom som vi själva vill bli lyssnade på och pratade med.

Det är vad jag tycker är viktigt att skriva på Lavaland idag.
Har jag bloggat nu? I så fall - varsågoda!

Hälsningar
/NINA RÖHLCKE

PS: Jag skickar med några låtar också, dom som jag helst lyssnar på denna sommar. Lite personligt sådär :-)

http://open.spotify.com/user/ninarohlcke/playlist/0cq3iYsySWtmFqx2If48dh

True Colors – Ane Brun
Broken Love Song – Peter Doherty
It Couldn’t Happen Here – Pet shop boys
Lava – The B-52’s
The Mercy Seat – Nick Cave

Har ni lagt märkte till en sak, läsare? I spalten till höger om den här texten finns en lista med kategorier. Det är en lista med många alternativ, en sortering & kategorisering av inlägg som redan har skrivits här. Kategorier som konst (37 st. inlägg) och mat (2st inlägg), samt något större kategorin text (66 st inlägg).

Men ser ni att något saknas? Till och med en sökning i sökfältet ovan lämnar oss utan resultat

Den uppmärksamme läsaren har säkert redan listat ut vad det kommer att handla om. Det hela är egentligen ganska så uppenbart.

Litteratur.

Givetvis har det skrivits om böcker tidigare här på Lavaland, men följdaktligen har någon koppling - i större mening - till litteraturen inte gjorts.

En förklaring kan vara att skribenternas intresse för ämnet inte är lika omfattande som er sommarbloggares - det är inte bara mycket möjligt utan även högst troligt. Å andra sidan kan man ha annorlunda perspektiv på saken.

Med ett litet vidare perspektiv på begreppet text kan Lavalands tre stora sektioner (text, ljud, tv) reduceras/transformeras till just text. På så sätt blir det som ett självfungerande & självrefererande slutet system, mycket som internet i stort. När dessa tankar dyker upp känns det logiskt att se Lavaland - med dess tillhörande fysiska utgivning, i synnerhet den senaste volymen - i sin uppbyggnad som en av landets mest tidstypiska - modernaste - bloggar.

Måhända är det svårt att hävda för en målgrupp lik Lavalands att litteratur någonsin skulle kunna vara något modernt. Egentligen är nog just moderniteten högst irrelevant. Däremot är litteratur, precis som både konst och och mat, väldigt viktigt.

Till skillnad från vad många kanske tror kan internet vara det som, något paradoxalt, skänker relevans, men kanske främst status, åt litteraturen bland fotfolket.

Se bara på kritikern. När vi alla blev kritiker blev kritikerns position inte svagare utan tvärtom starkare i ett växande brus. När alla nu har blivit författare, bloggare, textskapare - kalla det vad du vill - känns det inte särskilt otroligt att tänka sig detsamma ske för författaren.

Men vad vet egentligen er sommarbloggare om något sådant modernt, som själv tillbringat den senaste tiden mitt ute på den småländska landsbygden utan vare vare sig elektricitet eller rinnande vatten.

/NIKLAS KARLSSON

Tänk om man kunde fotografera med sina ögon, att bara med en blinkning kunna fånga det man ser och på så sätt kunna bevara alla de skådespel som utspelar sig i vardagen. Det vore magiskt. Det finns fotografer som lyckas med denna magi, att med sin kamera göra sig osynlig och fånga just det där ögonblicket som utspelar sig. En av dem är Christer Strömholm. Under det senaste året har jag jobbat med hans enorma arkiv. Varje vecka har jag klivit in i en svartvit bildvärld som tagit mig på resor till 50-talets Paris, Spanien, USA och Japan. Genom kontaktkartorna har jag på något sätt fått se vad Christer såg under sina resor världen över, jag har fått vara med när han lärde känna sina nya vänner, som de transsexuella i Paris, och när han gick genom horkvarteren i Spanien.

Puta de Mallorca 1959 © Christer Strömholm

I bilden som är från 50-talets Spanien ser vi hur en kvinna lyfter på kjolen för en beundrande man. Bilden visar ett fångat ögonblick och man undrar genast om de känner varandra eller om hon bara retas med honom? När jag tittar på hela kontaktkartan ser jag hur Christer går i en gränd. I serien ser jag kvinnor som står efter husfasaderna, långt borta ser jag även en man som kommer gående. Till slut möts Christer och mannen som vänder för att gå in i en gränd, vid det ögonblicket lyfter kvinnan på sin kjol. Bilden är för mig helt underbar med dess ögonblickskänsla och humor. Jag undrar om det blev någon affär, att tricket med kjolen fick mannen att stanna upp. Vem vet? ”Fantasin är det ögonen inte ser” CHR

/MARIA PATOMELLA

Sitter i skrivande stund på en balkong i Isola d’ischia utanför Neapel och blickar ut över Medelhavet. Det är morgon och värmen stiger sakta. Klockan är tio och det står redan 28 grader i skuggan på termometern. Min dotter och hennes kompis spelar Uno och de andra två vuxna har gått till marknaden för att handla fisk. Det är livet på en pinne med andra ord. Känner mig ändå nere och fundersam. Igår nåddes jag av informationen att en bekant till mig, Dash Snow, hittats död på ett hotellrum i New York, måndagskvällen den 30 juni. Han dödades av en överdös heroin, bara 27 år gammal. Efter sig lämnar han sin ett och halvtåriga dotter Secret och sin flickvän Jade.

Jag såg Dash senast i början av juni det här året på ett vernissage i New York. Det var bara några veckor sedan. Han var glad och hans dotter satt på hans arm och var helt bedårande söt med en liten blond kalufs. Han såg ut att må bra och var mycket stolt över sin flicka på armen. Men nu är han alltså död och det är en stor förlust. Dash Snow hade redan lyckats bli en legend trots sin ringa ålder. Han var en pionjär inom den nya urbana graffitikulturen och grundare till det mytomspunna crewet IRAK. Dash Snow använde taggen SACER i graffitsammanhang. De senaste åren arbetade Dash som konstnär på heltid, en mycket framgångsrik sådan, med bland annat Peres Projects som gallerist. och är nu aktuell med en grupputställning på Peres galleri i Berlin där han visar en video som föreställer hans vackra dotter och vackra flickvän gåendes genom en skog och över en äng.

Vila i frid, fina Dash!

/MADELEINE NORLING